Skrivet

Tvångsparnings problematiken

Efter att ha läst Hundsport nr 5/2011 känner jag mig manad att föra ett mycket intressant ämne på tal. I detta nummer tar nämligen ”hundpsykologen” Anders Hallgren upp det mycket viktiga ämnet tvångsparning. Ett ämne som inte bara är ytterst komplicerat utan även kan vara mycket känsloladdat. Genom att vända mig till rastidningen för Staffordshire bullterrier, Staffetten, hoppas jag att vi kan bli den första rasklubb som kan närma oss ämnet genom diskussion utan negativa inslag. Min mening med denna artikel är inte att anklaga någon eller några, då jag vet att de uppfödare som läser denna tidning är oerhört seriösa och att de sätter sina hundars fysiska och psykiska hälsa främst. Men ämnet måste komma på tal och jag önskar att ni hunduppfödare vill ta ämnet till era hjärtan och markera med ett tydigt ställningstagande, så att denna negativa behandling av våra tikar kan få ett avslut.

Gällande bestämmelser
Enligt Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund och katt (SJVFS 2008:5) uttrycks det i 2 kap 17 § att ”Tvångsparning av tikar får inte förekomma. Med tvångsparning menas att tvinga tiken till parning genom att hålla fast tiken trots att tiken uttrycker obehag eller försöker komma undan”. Jordbruksverkets föreskrift SJVFS 2008:5, kap 2, 17 § är mycket tydlig i sin formulering, men problematiken kring tvångsparning är ändå ett faktum då själva händelseförloppen är subjektiv. Det finns många orsaker till att parningen inte går som förväntat. Tiken kanske inte är villig att bli parad just denna dag eller med den utvalda hanhunden. Därtill kanske inte hundägarna har tillräcklig kunskap i hundens naturliga parningsbeteende. Dessa parametrar kan ligga till grund för att en tvångsparning sker. Bristande kunskap är ofta en bidragande orsak till tvångsparning, men även ekonomisk vinning och hundägare som har rest långväga för en parning och inte vill åka hem ”tomhänta”.

Tvångsparningsmetoder
Det finns flertalet metoder som används vid tvångsparning. Det kan vara alltifrån att tiken hålls fast, trots att hon tydligt markerar att hon inte är intresserad/redo, när hanen gör parningsförsök; i vissa fall tvingas tiken ha munkorg då hon hålls fast, för att hon inte ska kunna rikta bett mot hanhund eller ägare. Det förekommer även användande av trånga gångar, där tiken inte kan vända sig om eller komma undan, samt att hundarna placeras i små rum, där sedan tiken får klara sig bäst hon kan.

Orsaker till ovilja
Det finns alltid en orsak till att tiken inte är villig att para sig med den specifika hanhunden. Det kan bero på att det är fel dag i löpcykeln. Oseriösa hundägare kan ha en felaktig uppfattning om när det är rätt dag för parning. Vidare har varje specifik tik sina särskilda intervaller både inom och mellan löpperioder. Om tiken befinner sig i höglöp och är redo att bli parad, kan avgöras genom att se om tiken tillåter hanhunden att nosa och slicka på henne, är aktiv under förspelet, samt till slut står still under parningen. Är tiken i förlöpet är vulvan för hård för att kunna ta emot hanhundens penis, parning under denna period medför därför smärta hos tiken. Stress och rädsla är andra möjliga orsaker till att tiken inte är parningsvillig, samt fysiologiska hinder som t.ex. missbildningar eller förträngningar i slidan, slidkatarr eller övriga fysiologiska hinder såsom ryggproblem. Många tikar har även sin egen preferens, dvs. sin egen uppfattning om vilken hanhund som är den mest lämpade att avla på för att få den ultimata genuppsättningen på avkomman. Denna preferens bidrar också till att undvika inavel i populationen. Genom att tvinga tiken till en parning medför detta förutom lidande för tiken även negativa följder för hundrasen/hundpopulationen, då inte de bästa genetiska kombinationerna får avkommor tillsammans. Hanhunden, som tiken väljer att bli fader till hennes avkommor, ska vara den mest attraktiva av de tillgängliga hanarna. Tiken selekterar utifrån hanhundens sociala beteende, samt tidigare erfarenheter av olika raser och miljöer, snarare än skönhet, dvs. renrasighetssynpunkt ur människans synvinkel.

Våldtäkt bland hundar
Flera intressanta vetenskapliga studier har gjorts om herrelösa tikars preferens och deras parningsbeteenden i Indien. Forskarna som genomförde studien, upptäckte ett parningsbeteende som i vissa fall resulterade i, vad forskarna ansåg som, våldtäkt bland hundarna. Beteenden som tiken uppvisade under dessa såkallade våldtäkter var: vilja röra sig mycket, trycka vulvan mot marken, skälla/morra och att rikta bett mot hanhunden. Genom dessa studier har vi fått kunskap om hur en tik beter sig om hon upplever obehag gentemot en parningsvillig hanhund. Alla dessa tecken bör vi vara vaksamma på och det är mycket viktigt att vi avläser och lyssnar till vad våra tikar förmedlar och ger dem möjlighet att sköta sin parning utifrån sitt naturliga beteende. 

Negativa konsekvenser
Olika hinder såsom skillnader i kroppsstorlek, höga staket eller stängsel brukar inte utgöra några större problem för att få till en parning mellan två villiga individer. Tyvärr är det när människan går in och styr avelsselektionen som det börjar uppstå parningsproblem och därmed ökar även risken för tvångsparningar. Konsekvenserna av tvångparning kan, på många plan, bli förödande för både tik, hundägare och raspopulationen/hundpopulationen. Om tiken har utsatts för tvångsparning kan hon vid nästa parningstillfälle visa sig stressad och till och med rädd. En tvångsparad tik kan vara svår att återigen få parad då hon tydligt minns vilket obehag en parning kan innebära. Tiken kan på sikt även få problem med andra hundar och miljöer som påminner henne om tvångsparningstillfället. En tvångsparning kan även påverka valparna i fosterstadiet om tiken efter tvångsparningen förknippar olika miljöer, hundar, människor och sammanhang som mycket stressande. Stresshormonerna som tiken frisätter, påverkar fostren under dräktighetsperioden, vilket kan leda till att valparna från denna tik kan födas med mer stresskänslighet, dvs. högre andel stresshormoner. Detta i sin tur kan påverka avkommans utveckling, dvs. hunden blir mer lättstressad som vuxen. Om tikägaren är närvarande vid tvångsparningen och delaktig kan detta även leda till att relationen till husse/matte blir förändrad, då kan hunden få sämre förtroende för sin/sina ägare. Hundpopulationen, eller rättare sagt raspopulationen blir även lidande av tvångsparningar, då tikens preferenser förbises och den naturliga genetiska variationen sätts ur spel.

En seriös hunduppfödare bör respektera tikens vilja och ta hänsyn till tikens naturliga löpcykel. Om tiken för dagen inte verkar intresserad av en parning bör tid ges för att hon ska hinna komma i rätt dag i löpcykel, dvs. bli redo. Föredrar inte tiken den utvalda hanhunden, bör en annan lämplig kandidat väljas. En seriös hunduppfödare respekterar sin tiks vilja om än det ibland kan vara omständigt, allt för att slippa utsätta henne för övergrepp och lidande.

Eva-Lena Svensson

Kand. biologi med inriktning djurskydd